SVENSKA TEXTER

2.2.2012 / omarbetad 24.9.2014

När orden tar slut, börjar knytnävarna tala

TAC, TAC, TAC…vad är det? Onko se konekiväärin nakutusta Korkeajännitys-sarjakuvassa, josta ääniraita on jäänyt kääntämättä suomeksi? Nej, det är mina naglar som slår mot köksbordets melaminyta medan jag tänker. Näyttelyni on päättynyt, och efter en lång period av intensivt arbetande är det säkert klokt att vila. Levottomuuteni kuitenkin pakottaa minua tekemään jotain. Mitä voisin tehdä kuvien vastapainoksi, kanske skriva ner några tankar om språket? Markören vandrar över bildskärmen, men stannar snart upp och tittar bakom sig, sedan mot mig.

• Vad är det här för goja? Du blandar ju ihop språken när du skriver.
• Ja det gör jag. Men om jag skall vara uppriktig och ärlig, så är detta blandspråk mitt egentliga modersmål. I mina tankar, drömmar, och dagboksanteckningar använder jag både finska och svenska. Ibland kryddar jag det med lite engelska. Kanske man kunde kalla det svingelska?
• Kalla det vad du vill, men ingen kommer att publicera en sådan text.

Det finns även andra än markören som blir upprörda över blandspråk. Det har hänt när jag åkt med stadsbussen, att någon uttrycker sin ilska med en kommentar till sin reskamrat då ungdomar talar med varandra en svenska med som även innehåller en hel del finska ord och uttryck. Det finns människor som verkar bli personligen stötta och provocerade av svensktalande som blandar in finska i sitt tal – som om det skulle vara ett missbruk av finskan. Hur kommer det sig? Vår tid är ju full av gränsöverskridningar på olika områden, både inom kultur och vetenskap eller varför inte matlagning. Trots det finns en strävan till att hålla språket rent. Men det är väl naturligt att språken tar intryck av varandra där de möts. Är vi inte dömda att misslyckas om vi försöker skydda språket från yttre påverkningar?

Ibland, när jag läser en svensk text, känns en del ord och uttryck främmande, som om det skulle ha uppkommit ett alltför stort gap mellan det litterära språket och det vardagliga språkbruket. Detta gap upptäcker jag ibland även då jag själv skriver, att orden jag skriver inte är mina egna. Därför tänkte jag göra ett försök till att skriva tvåspråkigt. Nedteckna tankarna som de föds, med det språk de springer ut ur hjärnskorpans fåror och därmed behålla det autentiska i tanken.

• Men du tycks ju klara av det här nu, att hålla dig till ett språk, säger markören
• Ja, men inte utan googles lexikon!

För mig som kan båda språken nästan lika bra, är det svårt att hålla dem isär. Det gör ingen skillnad om jag skall skriva på svenska eller finska, jag är alltid tvingad till att översätta och locka fram orden ur minnet. Även om jag har kontrollerat ordet i ett lexikon, kan jag känna mig osäker om det förmedlar det jag egentligen tänker. I denna situation känns inte tvåspråkigheten längre som en rikedom, utan som ett handikapp. Det händer ibland att jag fastnar mellan de två språken och får ingenting sagt, vilket gör mig frustrerad och otålig ända tills jag hittar de rätta orden.

Är det möjligt att den språkliga tudelningen splittrar och försvagar min identitet istället för att förstärka den? Språket är inte bara ett kommunikationsmedel utan en viktig del av identiteten. Det är språket som gör det möjligt att över huvudtaget bilda tankar. Känslor uppkommer även utan ett språk och de söker sin utrycksform den ena eller andra vägen. För att kunna förstå egna känslor och ge dem ett kontrollerat utlopp är språket absolut nödvändigt. Genom att ge ilskan eller ångesten en konkret form kan man bearbeta dem. Detta kan ske förutom i ord även via bild men den slutliga lösningen till gåtan sker då orden faller på plats. Denna process löser upp knutar, väcker nya tankar och för vidare mot en större självkännedom. Av detta kan man dra den slutsatsen att dess bättre man behärskar sitt modersmål dess bättre behärskar man sina känslor. Andra slutsatsen är den att man bör vända blicken inåt och utforska sig själv för att mogna som människa. Denna introverta inställning är dock inte i samförstånd med vår tidsanda som uppmuntrar oss till att rikta oss utåt, mot världen och använda språken som hjälpmedel för att erövra en plats åt sig. Med detta vill jag inte säga att det inte skulle behövas kunskaper i främmande språk. Språkstudier vidgar vår kontaktyta till människor och information men jag undrar om vi satsat för mycket på att röra oss på ytan. Har behövliga kunskaper till att nå djupet i verkligheten och framförallt, i oss själva? Har vi i ivern för att kamma hem vinsterna från globaliseringen glömt vikten i att kunna sitt modersmål? Om vi vill stöda våra barn till att växa upp och mogna till friska vuxna med starkt självförtroende, är det kanske uttryckligen modersmålet vi bör förstärka.

Markören stannar och börjar blinka.

• Jaha, har du slutat nu? Jag trodde du skulle skriva någon sorts manifest för din så kallade svingelska, men det blev ju något helt annat.
• Ja, där ser du! Språket är inte bara ett instrument, utan den har förmågan att förändra vårt tänkande.

Erfarenhet fördjupar upplevelsen

Publicerad i TM-galleriets katalog NÄITKÖ 2012

Budapest, våren 1994

Sluttexterna till Ridley Scotts film Bladerunner (1982) rullar över filmduken. Jag känner mig vemodig då namnen stiger uppåt och försvinner, som om de var själar på väg mot himlen. Publiken lämnar sina platser och rör sig i en kö mot utgången. Det liknar ett begravningssällskap som beger sig från kyrkogården efter att de lagt blommorna på graven. Några kastar ännu en blick mot filmduken som för att ta ett sista farväl. Min kamrat och jag sitter kvar tills musiken tystnat och filmduken är tom. Slutligen stiger vi upp omtöcknade och styva i knäna. Filmen fortsätter att utspelas inom mig hela vägen mot utgången. När jag kommer ut på gatan känns sinnesförnimmelser såsom lukt, trafikbuller och luftdraget mot ansiktet nästan främmande. Det är som om jag var nyfödd och tvingats lämna den trygga livmodern där ljud och rörelser var dämpade. Synen är fortfarande dimmig när vi börjar promenera mot hotellet. Jag tänder en cigarett. Nikotinet som lugnar de överkänsliga nerverna mjukar upp övergången från filmens förtrollning till denna värld. Jag tänker att detta var definitivt den bästa film jag sett, men säger inget för upplevelsen har förstummat mig. När jag kastat fimpen utbyter vi några lågmälda kommentarer. Diskussionen om symboliken och världsbilden i filmen kommer igång.

Ett förstummat tillstånd och nästan plågsam reinkarnation till verkligheten kunde uppstå även efter ett teaterstycke, en konsert eller när jag försjunkit i en bok, men aldrig efter ett besök på ett konstgalleri. Eftersom jag själv kände kallelse till att göra bildkonst, var jag avundsjuk på de konstformer som har egenskapen att förstumma sin publik. När jag vandrade igenom konstutställningar, mer eller mindre känslokall, grubblade jag ofta över orsakerna till detta. Var felet i mig eller i nutidskonsten? Jag kunde ju komma nära motsvarande tillstånd, då jag läste någon konsthistorisk bok och tittade på bilder av målningar. Kanske var det distansen i tid och rum som var avgörande. Möjligtvis kom nutidskonsten för nära inpå, så konkret och bunden till materia. Eller hade bildkonstens språk helt enkelt blivit utarmat och gjort verken ytliga och andefattiga?

Min uppfattning om nutidskonst har sedermera uppdaterats, men trots det hade jag ännu helt nyligen en något nihilistisk inställning gentemot den samtida konsten. Det kändes som om allt redan var sett och gjort. Då jag började skriva utställningsrecensioner kände jag en viss oro för att den underliggande nihilismen skulle försvåra arbetet. Kanske jag väldigt snabbt skulle vara uttömd på idéer och börja upprepa mig själv eller helt enkelt gå i lås och inte få ett ord ur mig. Men snart märkte jag att skrivandet förändrade min inställning. Allt var då verkligen inte sett och gjort – tvärtom, jag hade sett alldeles för få utställningar. 

Som recensent har jag mött en mängd intressant bildkonst och den har börjat kännas både meningsfull och viktig. Konstupplevelsen har för varje sedd utställning och skriven recension blivit starkare. Uppdragen som recensent har gjort mina möten med bildkonsten mer intensiva och jag promenerar numera sällan oberörd genom gallerierna. Själva skrivandet har dock gjort den största skillnaden. På vägen hem från gallerirundan bearbetar jag i mina tankar det jag sett och framför datorn börjar en ny fas i arbetet. Då gäller det att få ordning på tankarna, framför allt skapa en begriplig och sammanhängande text. Det är inte alltid lätt, för när man ser sina egna tankar som nedskrivna satser upptäcker man motsägelser och bristfälligheter i resonemangen. Då man korrigerar dessa kan man bli överraskad hur skrivandet omformar tänkandet, ibland till den grad att ett positivt första intryck förvandlas till negativt och tvärtom. Texten ställer sina egna krav som skribenten inte helt kan regera över. På ett liknande sätt kan en målning ibland s a s skapa sig själv och slutresultatet överraska konstnären. Gränsen mellan subjekt och objekt utraderas kanske inte helt, men dessa är i varje fall i ständig dialog med varandra under skapandet. Med erfarenhet av både skrivandet och målandet vågar jag påstå att dessa inte är så väldigt olika varandra.

Jag blir fortfarande inte förstummad av konstupplevelser, men ser det inte heller som ändamålsenligt. Till skillnad från underhållning gör konsten mig inte bedövad och alienerad från den omgivande verkligheten. Konstverket är inte en imaginär parallellvärld dit man kan fly undan livsångesten. Liksom arkitekturen gör konstverkets materiella och konkreta egenskaper det till en del av den reella världen som påverkar sin omgivning. För att uppleva bildkonsten till fullo kräver det ett aktivt deltagande, medvetenhet och uppmärksamhet. Det finns säkert andra metoder, men för mig har skrivandet varit den bästa för att bearbeta konstupplevelser. Som konstkritiker har min målsättning varit att förmedla något av dessa upplevelser till läsarna och visa att det inte kräver specialkunnande i konsthistoria och -teori. Att närma sig konstverk intellektuellt kan tom vara ett hinder för upplevelsen. Teoretisk diskussion tenderar att cirkulera kring verket utan att egentligen träffa målet och objektiviteten man vill uppnå är ofta skenbar.

Till bildkonstens egenskaper hör att den flyr undan begreppsliga definitioner. Det är kanske därför den upplevs svår i ett samhälle där man vant sig vid att de flesta fenomen kan lokaliseras, tas i besittning och prissättas. Det kan verka som om bildkonsten helt naturligt skulle öppna sig för en del människor, då den för andra förblir fullständigt obegriplig. Jag tror dock inte att detta är en medfödd egenskap som inte kan påverkas. Man kan öva upp sin förmåga att uppleva konst men det ställer krav på både konstnärsutbildningen och hela skolväsendet. Mötena med konst bör vara många och leda till något konkret. Museerna kunde vara viktiga aktörer men det är närmast ofattbart att konststuderande inte har fritt inträde till konstmuseer. Däremot gör gallerier såsom TM-galleriet konsten lättillgänglig vilket kunde utnyttjas bättre i undervisningen.  

"Livet är en tamp sa gumman som inte kunde säga k"
16.2.2013

Epäpyhä kolminaisuus
Den oheliga tre-enigheten
2011
Sekatekniikka / Blandteknik

Det konstaterade Karl Ove Knausgårds farmor i en av böckerna i hans självbiografiska serie Min Kamp. "Var och en har sitt kors att bära" är ett annat gammalt talesätt med ungefärligen samma innebörd. Vi tycks alltså erkänna att Kampen är en oskiljaktig del av människolivet och när kampen tar slut tar även livet slut. Tidigare betydde slutet en början till ett nytt liv utan kamp och bördor. I dag när religionen förlorat sin trovärdighet blir det tragiska i livet ännu mer påfallande. Då det inte längre finns förhoppningar om ett lättare liv bakom döden blir vi tvungna att sätta hoppet till att bördan kan göras lättare redan under det jordiska livet. Ideologier såsom kommunismen ingav ett hopp om att i varje fall våra barn eller barnbarn skulle få leva utan ständig kamp. Men ideologierna lyckades aldrig infria sina löften. Därmed har hoppet krympt ihop till att beröra endast individen eller högst den egna familjen. Det är rätt allmänt att man beskriver nutidens människor som egocentriska. Men finns det några alternativ då tre-enigheten har krympt ihop från fader, son och den heliga anden till jag, jag och jag? Individen är fängslad i denna triangel och utanför jaget finns inget.