KONSTKRITIK

Hufvudstadsbladet konstrecension 2.2.2014

Undermedvetandets källargångar

Simo Ripatti har tagit galleriutrymmet i besittning på ett mycket konkret sätt.

Simo Ripatti
Varasto
Galleri Sculptor,  Södra kajen 12. Till 9.2.
När man går in i galleriet går man samtidigt igenom verket Varasto som gett utställningen dess namn. Först därefter är det möjligt att betrakta verket utifrån.
Simo Ripatti har byggt ett förråd med tre bås som liknar de lagerutrymmen vi finner längst nere eller högst uppe i närapå varje höghus. Tillsammans med belysningsarmatur som är typisk för dessa utrymmen är detta tillräckligt för att förmedla den stämning man upplever när man tagit hissen till bottenvåningen, gått ännu en trappa ner och öppnat den tunga plåtdörren.
När man stigit in i den halvmörka korridoren som kantas av invånarnas förråd befinner man sig i husets undermedvetna. Där finns det som vi inte vill hålla synligt uppe i våra bostäder. Det är gåvor vi inte ville ha men som inte kan kastas, julgranspynt och skidor som väntar på sin säsong och prylar som förlorat sin funktion men bär på så många minnen.
Ripatti som förflyttat lagret in i ett galleri har därmed förvandlat det till konst – till något som är offentligt. Verket Varasto förkunnar på sitt tystlåtna sätt att konstnären bör våga sig ner i de samhälleliga och kulturella källargångarna för att sedan hämta upp en flyttlåda och öppna den för oss.
Konsten lyfter fram det som annars hotar falla i glömska eller som man medvetet försöker hålla undangömt. Kons­ten får därmed terapeutens roll i kulturen som avslöjar hur undermedvetandet styr patientens beteende.
I verket Hiilipitoinen (Kolhaltig) går Ripatti ännu längre i sitt minimalistiska uttryck. Högt uppe, nästan i taket, finns tiotals uppspända trådar som korsar varandra. Dessa trådar, som delvis är svärtade med kol, bildar tillsammans med en skickligt gjord belysning ett moln som svävar ovanför oss. Men det är ett konstruerat moln som är nästan arkitektoniskt. Det är som en tankekonstruktion – en utopi.
Det eteriska i detta verk är raka motsatsen till det konkreta och materialistiska i verket Varasto. Hiilipitoinen är ett luftslott som varnar för utopiers opålitlighet.
Vardagligt och sublimt
Det tredje och sista verket på utställningen är också det mest hemlighetsfulla. Ripatti har hängt upp vita gardiner i två av galleriets fönster. I katalogen får man veta att också en motor ingår i verket och när man tittar noga kan man upptäcka en rörelse i den ena gardinen. Men rörelsen är så liten att den lika gärna kunde bero på luftdraget. Här har konstverket blivit en del av sin omgivning till den grad att det kan passeras obemärkt.
Den finska titeln är Hetken vailla asukkaita som kunde översättas till Ett ögonblick utan invånare.
En gardin öppnar eller stänger hemmet för världen utanför. Att dra för gardinerna om kvällen och att dra från dem på morgonen är inte bara en funktionell handling utan också en ritual i vardagen som ibland utestänger ljuset och ibland mörkret.
Det tunna glesa tyget i gardinen i Ripattis verk för tankarna till en slöja och därmed till oskulden och dess sårbarhet.
Simo Ripattis verk avslöjar tillräckligt för att fantasin skall vakna och locka till tolkningar men trots det behåller verken sin gåtfullhet. Det finns en spänning i dem där det vardagliga möter det sublima.
I barndomen är den mest alldagliga omgivningen full av mysterier som sätter i gång vår fantasi. Kanske konsten kan återuppväcka en del av denna förmåga som gjorde livet till ett spännande äventyr.

Johan Vestin
Publicerad:
2.2.2014 17.48

http://hbl.fi/kultur/recension/2014-02-02/562901/konstrecension-undermedvetandets-kallargangar


Hufvudstadsbladet Gallerirundan 13.8.2013


Varierande men balanserat

Matti Vainio
Galleri Katariina, Kalevagatan 16. Till 25.8
.
Trots att det finns målningar på utställningen är det teckningarna som dominerar. Matti Vainio är en utmärkt tecknare med en utvecklad teknik som trots det inte övergått till ett manér.
Verken varierar i både teknik och stil men är alltid lika övertygande. Bildytan är ofta uppdelad med gränsdragningar och förskjutningar vilket skapar dynamik och spänningar i bilderna.
Motivet är alltid männi­skan, ensam och isolerad eller i förhållande till andra – ofta bådadera. Vainio är en filosofisk konstnär som observerar sin omgivning, grips av förundran och bearbetar denna känsla i sina teckningar. Han avbildar människans yttre men försöker nå det inre – hur det är att vara.

Publicerad:
13.8.2013 11.22

Självupplevt främlingskap

Sanna Käsmä
Glaspalatsets galleri, Mannerheimv. 22–24. Till 18.8.
Sanna Käsmäs fotokonst handlar om främlingskap och utanförskap som hon själv upplevt, men hon för problematiken utanför sig själv på ett lyckat sätt. Hon kallar sina bilder för självporträtt men använder and­ra människor som modeller när hon fotograferar. Dessa är färgade människor i en omgivning som är mer eller mindre finsk. Tydligast är denna kontrast i fotot på en mörkhyad flicka med ett frontmannahus i bakgrunden.
Bilderna för tankarna till de känslor människor genomlever då de försöker anpassa sig till en främmande miljö och kultur. Fotona är således även ett samhälleligt ställningstagande utan att de skulle försöka ge svar på dagspolitiska frågor. Käsmä litar på publikens egen förmåga att göra tolkningar och konstens förmåga att påverka.

Publicerad:
13.8.2013 11.18

Hantverket dominerar

Ole Härmälä
Galleri Nunes, Norra Järnvägsgatan 17. Till 18.8.
I Ole Härmäläs skulpturer där han kombinerar träsnideri med bronsgjutning går tekniken framför konceptet. Att han kallar sina männi­skofigurer för sömngångare är träffande, för verken saknar kontaktyta till den omgivande verkligheten. Arbetena är välgjorda men Härmäläs behov att påvisa hantverkarskicklighet hämmar styrkan i uttrycket.
Detta är dock inte hela sanningen utan det finns några undantag. I verket Dvala är människofiguren bara delvis framträdande och i Vingar samt Låga har människan försvunnit helt. Dessa verk med enklare lösningar är befriade från knåpandet och innehåller betydligt större styrka. I synnerhet lågan har rörelse och en lätthet som lyckas förmedla eldens väsen. De nämnda verken tyder på att konstnären är i utveckling mot rätt riktning.

Johan Vestin
Publicerad:
13.8.2013 11.14

http://hbl.fi/kultur/recension/2013-08-13/486231/gallerirundan-hantverket-dominerar


Hufvudstadsbladet
Bokrecension 27.4.2012


Anarkisten Alvar Aalto

Alvar Aalto kuvataiteilijana

Erik Kruskopf
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Helsingfors 2012.

Arkitekten Alvar Aalto (1898–1976) har lämnat ett permanent avtryck i den bebyggda miljön i Finland. Vi har lyft upp honom till en ikon i galleriet av nationella stormän, men trots allt är inramningen för trång. Det framgår i Erik Kruskopfs bok Alvar Aalto kuvataiteilijana som kartlägger de områden av Aaltos verksamhet som ligger utanför arkitekturen och formgivningen.
Aalto var en internationell aktör med nära kontakter till framstående konstnärer. Han följde med vad som hände inom den samtida konsten och hade ett sensibelt sinne för trenderna. Aalto målade även själv och lämnade efter sig en respektabel produktion, särskilt om man beaktar att han var en upptagen och efterfrågad arkitekt.
Kruskopfs forskningsområde sträcker sig från Aaltos barndom fram till den sista oljemålningen före hans död. I bokens första kapitel Pennans filosofi finns en bild där den fjortonårige Alvar poserar med palett och penslar omgiven av en samling egna målningar.
Det är tydligt att denna unga man hade större ambitioner inom kons­ten än tonåringar i genomsnitt. Aalto tog lektioner i oljemålning och även efter att han valt arkitektyrket upptog bildkonsten en betydelsefull plats i hans liv.
Redan som sjuttonåring hade Aalto förmågan att omsätta sina kunskaper i pengar. Han ritade vinjetter för tidningen Keski-Suomi och efter slutförda studier, då han inte längre fick ekonomiskt stöd hemifrån, kunde Aalto dryga ut sin kassa genom att skriva utställningsrecensioner i pressen.
Ville inte ställa ut
Att Aalto som bildkonstnär sedermera utvecklades till en abstrakt informalist och inte en konstruktivist kan verka överraskande men kastar även ett ljus på de personliga egenskaper som bidrog till hans framgångar inom arkitekturen. Aalto lät sig inte begränsas av förutbestämda förväntningar och kritiserade själv det rent rationella tänkandet inom arkitekturen. Kruskopf kallar Aalto för en anarkist vilket måste ses mot den fördomsfria attityd Aalto hade.
Om Aalto hade ställt ut sina abstrakta målningar – vilket han inte ville – hade han varit en avantgardist i spetsen för finska bildkonstnärer. Själv har Alvar Aalto beskrivit bildkonsten som en gren i sin verksamhet, där stammen utgörs av arkitekturen.
Men målningarna verkar inta en alltför självständig position för att endast kallas fingerövningar underordnade arkitekturen.
Många sidospår
Det säregna bildmaterialet och titeln på boken gjorde att jag med spänning väntade mig en djupdykning i Alvar Aaltos bildkonst, men Kruskopfs text höll mig så länge i detta förväntansfulla tillstånd att spänningen mattades av lite innan författaren kom till själva huvudämnet. Kruskopf beskriver utförligt Aaltos ungdomsår och boken innehåller många sidospår utanför det egentliga konstnärliga skapandet. Dessa är delvis berättigade och erbjuder intressant läsning men jag hade önskat att tyngdpunkten tydligare legat på det som titeln utlovade.
Det mest intressanta i boken, förutom de fina bilderna, är kontrasten mellan Aaltos bildkonst och arkitektur samt hans ambivalenta förhållande till bildkonsten – sin egen och i allmänhet. Aalto utvecklades kanske inte till samma fullkomlighet som bildkonstnär som inom arkitekturen, men Kruskopfs bok gav mig en human bild av den berömde arkitekten. Fullkomlighet kan verka slutet och stagnerat. Kanske ville Aalto med bildkonsten undvika ett sådant tillstånd.
Alvar Aalto kuvataiteilijana är utgiven på finska men innehåller resuméer på svenska och engelska. I bilagorna finns bl.a. en katalog över identifierade verk och Alvar Aaltos artiklar i Iltalehti 1921–1922 samt ett personregister.

Johan Vestin

Publicerad:
27.4.2012 11.36

http://hbl.fi/kultur/recension/2012-04-27/bokrecension-anarkisten-alvar-aalto

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti

Tilaa: Blogitekstit (Atom)