4.12.15

Johan Vestin
16. syyskuuta 2015


Är detta konst?
Jag kunde ha gjort det bättre själv!


När bildkonstnärer möts diskuterar man projekt och utställningar; om stipendier och ateljéhyror; försäljning och beskattning Det handlar mest om svårigheterna som hör samman med konstnärsyrket och diskussionen skiljer sig inte mycket från den småföretagare eller jordbrukare för vid kaffebordet. Man undviker konsten i sig och håller sig till det utomkonstnärliga området som förenar och känns tryggt. Då riskerar man inte såra någon eller väcka förargelse. Även när en konstnär berättar om sitt yrke för någon utanför konstvärlden går man runt den heta gröten. Då är det ett sätt att bli förstådd och accepterad – man vill understryka sin egen normalitet. På vernissager kan man upptäcka hur svårt det kan vara att tala om konsten. Det blir smalltalk om allt från bostadslån till semesterresor, medan konstverken hamnar i bakgrunden. Det är endast barnen och enstaka vuxna som säger vad de tycker. Några till och med törs ifrågasätta om de utställda verken kan kallas konst. Konstnärerna tycker för det mesta att denna fråga – “skall detta vara konst?” inte är värd att besvara. Det är förståeligt, för frågan är ofta laddad med fördomar mot nutidskonsten. Det tyder på andlig lathet och ovilja att ens försöka förstå. Frågan har dessutom blivit politiskt laddad efter att sannfinländska partiet tog ställning till samhällets understöd för bildkonsten. Det finns även andra i politiken som har viljat säga sin åsikt och därmed indirekt definierat konsten. Man har uppmanat till att produktifiera både konstnären och konsten för att göra dem till exportvara. Man kunde tro att sådana provokationer skulle vara tillräckliga för att konstnärskretsen skulle ta initiativet i egna händer men istället överlåter man rätten till definition åt andra. 

Samtidigt som frågan om vad konst är verkar banal är den för konsten den mest grundläggande frågeställningen. Det påminner om Martin Heideggers fråga om varat där ordet är växer från något närapå betydelselöst till filosofiska skrifter som omfattar tusentals sidor. Han gjorde för övrigt även ett förtjänstfullt försök på att utreda vad ett konstverk är i boken Konstverkets ursprung. Något uttömmande svar på konstens väsen kan man kanske inte få men att tiga om det är ingen bra lösning. Då överlåter man spelplanen till förvrängda attityder med politiska eller ekonomiska intressen. Varje konstnär skapar inom en teoretisk ram som hen eller andra byggt, medvetet eller omedvetet. Det finns konstnärer som inte vet vad de håller på med för de har inte tvivlat på sig själva i tillräcklig stor grad. De tycker det är tillräckligt med överenskommelsen att allt som görs inom kontexten konst och uppvisas offentligt automatiskt blir konst, men jag tvekar på att det skulle vara sant. Sannfinländarnas kulturpolitiska program kunde ha varit en början till  en debatt som kunde ha ökat förståelsen för vad konst egentligen är, men istället valde man att slå locket på. 

Konstnärers lojalitet mot varandra påminner om ett goda bröders sällskap, där man okritiskt klappar varandra i ryggen. Självgodhet och okritisk inställning leder till stagnation även inom kulturlivet likt det gör inom politiken eller affärsverksamhet. Det kunde vara hälsosamt för vårt kulturliv att idka lite självkritik och övervinna rädslan för att smutsa ner sitt eget bo. Att konstnärer är lojala mot varandra i alla situationer leder till felaktiga uppfattningar om både konsten och konstnärsskapet.  Istället för att koncentrera sig på konstverket för man uppmärksamheten till utbildning, utställningar och andra mätbara meriter. Konstnärerna har gått inför att försöka bli accepterade som trovärdiga samhällsmedlemmar genom att göra konstnärsskapet till ett yrke bland andra. Detta kräver att man kan vara till nytta för samhället, antingen genom att hämta kapital eller fungera som en stödfunktion på ett område som medborgarna värderar. Då förändras den fristående konsten till tillämpad konst dvs. ett redskap med utomkonstnärliga målsättningar. Så kan det gå även om det inte finns någon utomstående part vars intressen konstnären tjänar. 

En vanlig missuppfattning även bland konstnärer är att konsten skulle vara en form av kommunikation. En konstnär med sådan uppfattning illustrerar med sin konst idéer eller en livsåskådning. Detta är i princip en form av propaganda eller marknadsföring. Det är kanske lätt att känna igen det propagandistiska om konstnären är reaktionär men faktum är att det inte blir mindre propagandistiskt av att man försvarar jämlikhet och frihet. Det finns de som tycker att ett konstverk kan innehålla både estetiska eller poetiska och politiska delar, men i det fallet blir konsten en garnering ovan på det egentliga innehållet. Det blir en form av estetiserad politik. För mig är konstverket inte en samling som kan demonteras i olika delar utan en odelbar helhet. Jag stöder Ad Reinhardts tanke att konst är konst och annat är annat. Om man tillsätter annat i konsten blir det inte mer utan mindre konst. 

Vad är bra och dålig konst? Vad är konst överhuvudtaget och var går dess gränser? Finns det några gränser? Eftersom det inte finns allmängiltiga svar till dessa frågor blir varje konstnär tvungen att finna sina egna svar. Om man inte vill driva med strömmen är det rentav nödvändigt att skapa medvetet sin teoretiska ram man jobbar inom.  När man är ung och hungrar efter framgång blir man lätt påverkad av sina lärare och andra förebilder.  Konstnärerna lär sig snabbt vilken estetik och vilka tekniker man bör använda för bli accepterad som nutidskonstnär. Det har uppstått ett kanon för hur nutidskonsten skall se ut vilket jag skall ge ett exempel på. 

En återkommande metod är att samla en stor mängd artefakter, bruksföremål eller andra ting som man sammanfogar till ett verk. Materialet kan vara kapsyler, kläder eller bildäck – möjligheterna är oändliga. Det slutliga verket kan vara figurativt eller nonfigurativt men för det mesta konceptuellt. Det har förbryllat mig hur många gånger man kan upprepa denna metod och gång på gång tas det emot som något nytt. Det faller i smaken hos både museer och publik men ofta även pressen.  Detta kan bero på följande egenskaper. Ofta är dessa verk stora och spektakulära, vilket i sig gör en wau-effekt. Med nya material tilltalar man människans fascination för allt nytt trots att verket i sig skulle vara en upprepning av tidigare sedda. Att ett vardagligt ting införs i ett nytt sammanhang tycks alltid överraska åskådarna och får dem förundra sig över hur påhittig konstnären har varit. Om innehållet i verket skulle förbli en gåta kan alla förstå att arbetsmängden måste ha varit diger och flitighet värderas också. Återvinning av material är ett sätt att stilla vårt dåliga samvete och därmed fungerar den ekologiska medvetenheten som ett berättigande för dessa verk. 

På Yle arenas nyhetssajt stod det om en händelse i Italien där städpersonalen hade städat bort en installation för att de trodde att verket som bestod av tomma champagneflaskor och smällserpentiner var kvarbliven skräp från kvällen innan. Chefen för muséet var nöjd över uppmärksamheten som händelsen hade medfört och tyckte det bevisade hur nutidskonsten kan väcka känslor och t.o.m förargelse. Detta känsloargument används ofta i samband med nutidskonsten men att man fick publicitet och väckte känslor berättar inget om verkets konstnärliga kvaliteter. Däremot avslöjar det nog museichefens prioriteringar som inte är verket i sig utan publiciteten och publikmängden.  Verket skulle vara en kommentar till åttiotalets festande. Detta kommenterande  av olika företeelser som är ett vanligt för vår samtida konst är en tämligen tunn och ytlig utgångspunkt för ett konstverk. Städarna på muséet tillförde verket mer än det någonsin hade självständigt kunnat uppnå. Deras performance var en samhällskritik som visade vem det är som skall städa upp och bära bördan efter alla fester.


Andra missuppfattningar om konsten är att konstnärskapet skulle vara ett yrke eller en form av företagsamhet. Att professionalitet kunde mätas med avlagda examen och lång meritförteckning, att en lyckad karriär skulle mätas med sålda verk och internationellt erkännande. Om man håller fast vid Ad Reinhardts princip att konst är konst och annat är annat, då omkullkastar man dessa argument. Konsten görs för konstens skull för annars blir den instrumentaliserad och förlorar sin suveräna ställning i samhället. Alldeles bokstavligt kan detta dock inte tas för det skulle leda till nya kanoniseringar. stagnation och i värsta fall en människofientlig konst utan etik och medlidande. Även om man inte gör konsten till ett politiskt eller terapeutiskt redskap är konsten politisk och framför allt terapeutisk. En frisk människa behöver inte konsten men vi är alla mer eller mindre traumatiserade. Den moderna människan hotas ständigt av känslan om alltings meningslöshet. Konsten är det teknokratiska samhällets motkraft som väcker den kreativa förmågan till att finna betydelser. Konsten är inte kommunikation men den är till för människorna och beroende av dem. Det är publiken som slutligen skapar innehållet och betydelsen i konstverket och därmed fullbordar det konstnären påbörjat.

Ei kommentteja: